Jag var 17 år, 17 år i staden där jag växte upp. Den 17-åriga tjejen är fundersam. 17 när allting hände och så mycket som har förändrats. En bästa vän som var hennes allt. Bortblåst. En fundering kring varför allt blev som det blev. Överkörd. Tom. Med ett minne kring hur tom men samtidigt hur full av liv hon var. Med ett leende nära till hands lät hon sig köras över. Och fortfarande har inte den där 17-åringen vuxit upp.
Och nu sitter hon här, snart 21 år gammal och förlorad i det ovetande. Fortfarande inte mer vuxen och kunnig. Fortfarande en bästa vän som är frånvarande. Distansen har blivit påtaglig efter att de återupptagit kontakten. Ett minne av hur allt var. Ett minne av vad som fattas henne. Ett minne av att vår relation alltid kommer att vara sprucken. Det värker i hjärtat när jag säger så. För fan vad jag saknar dig. Jag saknar att skratta med dig som förr. Jag saknar att gå utan något mål. Jag saknar enkelheten och den självklara värmen. Jag saknar oss.
